Vem ser den barnlöse mannen?

När det handlar om barn och barnafödande brukar kvinnan stå i fokus.

Men vem ser mannen som blir pappa, eller han som inte lyckas bli det?

Och hur mår egentligen den ofrivilligt barnlöse pappan?

Rätt uselt, visar ny svenska forskning.

I en ny avhandling från Sahlgrenska akademin har kvinnor och män som fått varit med om provrörsbefruktning (IVF-behandling) utan att få barn intervjuats. Till dem har det knutits två kontrollgrupper. Dels familjer som fått barn med just IVF-behandling och dels sådana som fått barn och som inte haft fertilitetsproblem.

Studien visar att kvinnorna som inte lyckas få barn med hjälp av IVF bär på en livssorg, medan männen beskriver upplevelsen som att bestiga ett berg.

Många män känner en frustration: Vad beror infertiliteten på? Har det att göra med mig eller min kvinna? Varför är det så mycket fokus på henne? Varför bryr sig ingen om hur jag mår?

– Männens drivkraft är familjebildning och samtidigt värnar de ridderligt om sina närståeende i att ta sitt ansvar för situationen, säger forskaren och barnmorskan Marianne Johansson  i  ett pressmeddelande.

De par som levde utan barn, hade betydligt lägre livskavlitet än för dem där IVF-behandlingen hade lyckats.

– De upplevde fortfarande infertiliteten som central i livet och framför allt att livskvaliteten hos män utan barn påverkas i högre utsträckning negativt än vad som tidigare rapporterats i studier kring ofrivillig barnlöshet.

Därför menar Marianne Johannson att det är viktigt att sjukvården tar sig tid med stödjande samtal efter avslutad behandling, där fokus ligger på parets – alltså både mannens och kvinnans – reaktioner och tankar kring infertilitet och framtid.

Jag skrev häromdagen att män är blödiga under ytan. Och detta kan var ytterligare ett tecken på det. Det är verkligen lätt för män att känna sig utanför när det gäller graviditet och barnafödande … det är min erfarenhet att de står vid sidan av också när det faktiskt fungerar. Och hur är det då när det inte fungerar och allt fokus är på kvinnan.

Kanske är det så att blivande pappor, eller ofrivilligt barnlösa män, också behöver mer uppmärksamhet. Det känns viktigt att ge dem det.

Raggningstips: Spela rätt musik

 Kan få kvinnors hjärtan att öppna sig... Rod Stewart kanske sjunger "The first cut is the deepest".

Är du ute och raggar?

Då ökar dina chanser att lyckas om du kopplar dina raggningsförsök till rätt musik.

Hellre Marvin Gaye än Metallica är en hint.

Min son tipsade mig om detta. Tack Albert.

När det är många som trängs kring forskarborden, så gäller det ju att hitta ett smalt ämne för att bli unikt. Det har några franska forskare gjort. 

Enligt Cosmos magazine raggade (!) de upp 87 tjejer mellan 18-20 år. Var och en fick vistas fem minuter i ett rum där forskarna noggrant hade valt ut musiken.

I ett annat rum gick en ung man, som hade blivit noga utvald av ett annat gäng kvinnor. Alltså hör här: Dessa kvinnor skulle välja ut en man som såg vanlig ut. Så en helt vanlig ung man går alltså och väntar i rummet intill den unga kvinnan som väntar i ett rum med speciellt utvald musik.

Sedan fick kvinnan i uppdrag att möta mannen och med honom prata om skillnaden mellan två matprodukter – en ekologisk kaka och en ickeekologisk kaka.

Vid slutet av deras samtal skulle den vanliga unge mannen be om den unga kvinnans telefonnummer och fråga om de kunde gå ut och ta ett glas.

Och gissa om det var någon skillnad på resultatet, beronende på vilken musik kvinnan hade hört? Det är klart det var skillnad, annars hade ju resultaten aldrig presenterats!

När kvinnon fick höra en neutral song ”L’heure du the” av Vincent Delerm svarade bara en fjärdel av kvinnorna positivt.

Men när den romantiska balladen ”Je l’aime a mourir av Francis Cabrel spelades så fick han en date i över hälften av fallen.

– Våra resultat visar att människan påverkas av film, musik, teve, internet inte bara när det gäller våld utan kan påverka en väldig massa beteenden, säger forskaren Nicolas Guegen.

Jag kommer att tänka på Stanley Kubricks klassiker ”A clockwork orange” där man skulle omprogrammera en ligist med hjälp av klassisk musik … om jag minns rätt.

Och visst spelar musik stor roll.

I fredags var jag och såg Rod Stewart med Alexander. I kärleksballladerna kändes kärleken mellan oss ( A och mej) extra stark och det utbyttes en och annan puss…

Meditation hjälper mot smärta.

Nu kommer bevisen duggande om meditationens förträfflighet.

Härligt.

För mig själv är morgonmeditationen, att en stund vara här och nu, en väldigt bra start på dagen.

Och kan den bidra till att minska förnimmelser av smärta, så inte mig emot.

Jag läser i suntliv.nu om ny engelsk forskning som visar att meditation minskar upplevelsen av smärta.

Vid universitetet i Manchester genomförde en studie där det deltog försökspersoner som hade olika lång erfarenhet av meditation. En del var rookies och hade hållit på under kort tid, andra hade fler årtiondens erfarenhet.

De som hade mediterat hade en lägre aktivitet i hjärnan när de förväntar sig att det ska göra ont.

– Det kan förklara varför meditation har stor betydelse för att minska de känslomässiga effekterna av smärta, säger Christopher Brown som hållit i studien till suntliv.nu. 

Till Science Daily säger Brown så här:

– Resultatet av studien bekräftar att meditation påverkar hjärnan ungefär om vi trodde. Meditationen tränar hjärnan att bli mer fokuserad på att vara närvarande och därför använda mindre tid till att oroa sig över framtida negativa händelser. Det kan vara orsaken till att meditation är effektivt när det gäller att minska depressioner.

Och det är känt att just depression gör kronisk smärta värre.

– Meditationsbaserade behandlingar som exempelvis mindfulness blir alltmer populära för att hjälpa patienter med kronisk smärta, menar Christopher Brown. 

Men ännu vet forskarna inte varför det är så här ... så det blir nästa steg.

För mig behövs inte alla frågor besvaras.

Jag är nöjd med att det hjälper.

I förra veckan hade vi ett Samtal om lust och liv på temat närvaro. Då var meditation ett centralt tema. Och alla som hade erfarenhet av det verkade dela känslan att meditation är bra.

Mörkermännen: Ingen sexupplysning i Polen

Vet man inte så mycket om sex ökar naturligvis risken att bli gravid.

Så är det i Polen.

Tiotusentals tonåringar blir ofrivilligt gravida där, enligt etc.se

Och vilka tror du hindrar upplysningsverksamhet?

Rätt svar: Katolska kyrkan.

De där mörkermännen får det att kännas mörkt runt mig, trots att jag nu befinner mig i en av de ljusaste av dygn (sommarsolstånd i går).

Det är som att katolska kyrkan blundar för det faktum att unga människor har sex. Det är som att upplyser man inte om det och talar man inte om det, så finns det inte. Ungefär som de tre aporna. Så oerhört dumt.

Katolska kyrkan i Polen är enligt etc.se emot alla former av sexualundervisning som inte ligger i linje med kyrkans strikta värderingar (där man kan gissa att de åtminstone snackar för sex inom äktenskapet…)

Och skolorna lyder påbudet från kyrkan.

Till råga på allt elände är det svårt att få abort i Polen. Så dels blir många tonåringar föräldrar och dels tvingas tjejer till illegala aborter i hemlandet eller utomlands.

När grupper osm arbetar för sexualundervisning har genomfört enkäter riktade till tonåringar har de fått höra hur de som faktiskt ger sexundervisning i skolan (oftast präster eller djupt religiösa personer) säger saker som:

Kondomer är värdelösa. De skyddar inte mot sexuellt överförbara sjukdomar.

Sex för njutnings skull är en dödssynd.

Eller så pratar man hellre om familj och religion.

– Det säger ganska mycket att sexualundervisningen i polska skolor istället kallas för ”utbildning om familjelivet”. I teorin är sexualundervisningen obligatorisk, men den prioriteras inte och ingen kontrollerar om skolorna verkligen har med ämnet. Och många skolor har inte det, säger Anka Grzywacz till etc. 

Hon menar att katolska kyrkan har ett starkt inflytande över landets politiker, och att detta även påverkar skolorna.

Så skolorna gör som kyrkan säger…. Och de vuxna också. Många föräldrar talar ogärna sex med sina barn enligt polska kvinnogrupper. Föräldrarna är så indoktrinerade av kyrkan att de också blir som aporna – alltså att om de inte säger något om sex, så uppmuntrar de heller inte till ”dödssynd”. (Är de glömska också… har de glömt hur de själva längtade efter sex som tonåringar?)

Så därför har tonårstjejer ingen att fråga. Mörkermännen leder med 2-0. Det är hemskt. Jag vill spruta en massa sol på dem alla!

intryck från Kina (4): Sveriges Kommunistiska Rike?

Vem lever i det mest kommunistiska landet, han till vänster eller han till höger?

Jag sitter och hör tjejerna som bott länge i Kina säga:
– Sverige är mer kommunistiskt än Kina. Sverige är kanske världens mest kommunistiska land.
Jag tappar nästan andan.


Som jag redan har skrivit är Kina för mig ett kontrasternas rike. De rikaste och de fattigaste sida vid sida. Jämföreslevis är Sverige så nivellerat, så utplattat... så rättvist. Det är fortfarande självklart att vi lever i ett land präglat av välfärd, att det ska gå att leva på sin lön.
– Tänk, det är ju otroligt, säger en av de svenska ungdomarna. Det går att leva på att vara sopåkare i Sverige. I Kina kan en sopåkare på sin höjd hyra ett rum med en säng.
Och detta är ett av uttrycken för det "kommunistiska Sverige".
Alltså, det är som att dessa ungdomar, som levt i månader eller år och talat med kineser som får några futtiga tusenlappar för hyfsat kvalificerade jobb, vant sig vid tanken att enklare jobb, som sopåkaren (jag vet, de är miljöarbetare här hemma!) eller städerskan (lokalvårdaren) absolut inte kan leva ett drägligt liv på sin lön. Därmed skulle det vara bevisat.
Detta är naturligtvis inte deras enda bevis på Sveriges Kommunistiska Rike. Nej här är ytterligare ett par saker:
Föräldraförsäkringen - 18 månaders ledighet med stora delar av lönen i behåll. I Kina jobbar mammorna igen efter ett par månader och farmor eller mormor rycker mer än gärna in.
Fira studier på universitet och högskolor. Och att det till och med är fritt för kineser som vill plugga i Sverige.
Jag försöker försiktigt säga att detta inte är kommunism i mina ögon. Men det är det ändå hos dem. De verkar älska att dra historier om det kommunistiska Sverige. Tja, var och en har ju sin smak.Det är intressant vad en stunds avstånd från Sverige för med sig. Det kanske är vi drygt 9 miljoner svenskar som är konstiga ... och inte alla de andra?

Livet måste ha mening.

Brülde och Frankl väcker tankar om livets mening.

Vad gör ditt liv meningsfullt?

I går, till exempel, kändes mitt liv underbart meningsfullt, då stora delar av familjen var samlad för att tillsammans fira att Stella blivit sexton år.

Men ibland kanske det krävs något större?

För en rad år sedan läste jag Viktor E Frankl tunna bok ”Livet måste ha mening”, där han kopplar existentiell filosofi till sina erfarenheter i andra världskrigets koncentrationsläger.

En av de saker jag fästa mig vid var hur Frankl lade märke till när människor hade gett upp och han visste att de snart skulle komma att dö. Det var när de började röka sina cigaretter, hårdvalutan i koncentrationslägret. När de inte längre brydde sig om att byta cigg mot pengar, då var slutet nära. För dessa människor, för dem som hade gett upp, saknade livet mening.

Men inte för Frankl, som med denna bok, som sålt i närmare 10 miljoner exemplar, fått många – inklusive mig själv att fundera på just meningen.

Jag kommer att tänka på den boken när jag läser intervjuer med filosofen Bengt Brülde, som sägs vara specialit på lycka. För mig är han i första hand den peron som konstruerat Moraltestet i P3:s Christer (lyssna på det om du inte har gjort det tidigare). Där ställs mer eller mindre (oftast mer) kända människor inför moraliska dilemman. Intressant.

I intervjuerna säger Brülde att livet inte handlar om att var lycklig. Det handlar om att kunna svarar på frågan:  

Vad är det som gör mitt liv meningsfullt?

Själv vägrar han givetvis att svara på frågan. Det är upp till dig och mig och alla andra att själv avgöra det.

Men i en artikel i Svenska dagbladet ger han en del hintar.

Som denna:

”Ett mer krävande synsätt är att livet bara kan vara fullt meningsfullt om man har ett centralt livsmål eller en central livsuppgift. Det kanske inte passar alla eller är alla förunnat, säger Bengt Brülde, men antyder att de människor som brinner för att förbättra världen och minska lidandet är avundsvärda.”

Och till Dagens Nyheter säger han:

– Det mest meningsfulla livet kan faktiskt vara ett liv som är både moraliskt och lyckligt på en och samma gång. Exakt hur det ska se ut går förstås inte att slå fast. Vissa väljer att bli politiska aktivister, andra kanske slår in på en mer andlig väg.

– Viktigt är att hitta något man brinner för, och då måste det vara viktigt för fler än en själv.

Hm, jag blir sugen på att läsa boken. Den heter Hur viktigt är det att vara lycklig.

Och så några lyckotips, som jag tog ur samma DN-artikel:

Sex saker att sträva efter:

» Vårda dina relationer.

» Se till att livet innehåller många meningsfulla verksamheter, som gynnar andra än dig själv.

» Se till att du får utveckla dina förmågor.

» Gör saker med andra.

» Försök hitta ett centralt livsmål som du brinner för.

» Lär dig lyssna till din inre röst och följ den.

Det här gör oss lyckligare:

» Goda nära vänner.

» Kärleksrelationer.

» Arbete.

» Socialt och fysiskt aktiv fritid.

» Strävan efter meningsfulla mål.

» Ideellt arbete.

» Att göra goda gärningar.

Intryck från Kina (3) Hur många kineser behövs det...?

Enligt Utrikespolitika institutet (UI) bodde det förra året så här många människor i Kina:

1 345 800 000

Mot den bakgrunden är det kanske lätt att förstå varför Kina ibland känns som en Norge-historia.

Alltså, de här historierna som är av typen:
Hur många norrmän behövs det för att skruva i en glödlampa?
Elva. En som håller lampan och tio som vrider stegen.Och så skrattade vi svenskar gott åt (de dumma( norrmännen).

Men i Kina känns det då och då som att Norgehistorierna blir verklighet. Och då handlar det inte om att kineser är dumma eller korkade. Mer om att de är så många att de kan få göra sysslor som antingen inte skulle utföras hemma, eller som skulle automatiseras eller mekaniseras på något sätt i Sverige.

På bilden ovan, som är tagen vid Temple of Heaven (symboliserar även drakens huvud) i Beijing, såg vi (på flera ställen) folk som var engagerade i att rycka upp dåligt (oftast torrt) gräs och ersätta det med färskt (som ligger och väntar på cykeln). Jag tänkte först att detta väl bara görs på ställen som denna, en park som folk vallfärdar till, men jag såg det flera gånger. Och alltid mer än en person engagerad.
På ett annat ställe i samma park satt en handfull personer på huk med små spacklar och fyllde i små sprickor i fogarna till gatstenarna.
Och flera gånger fascinerades Maja och jag av att det kunde vara upp till tre personer som tog hand om att sälja och riva biljetter. Även om biljetterna bara kostade någon krona.

Så kan man göra med en befolkning som börjar närma sig 1, 4 miljarder.
Men vem betalar deras löner???

Smal? Då vill ingen man ha dig, i alla fall inte i Mauretanien

För smal för ett fuck?

Jag läser en artikel i Sydsvenskan. Där står bland annat:
– Den som inte är fet blir aldrig gift. Alla vet att ju fetare en kvinna är desto större plats får hon i mannens hjärta, säger 26-åriga Lemina Mint Nebkouh.
Hon väger 75 kilo och är, i sina egna ögon, för lätt.
– Jag är inte tillräckligt fet. Det är därför jag fortfarande inte är gift, säger hon. Snacka om omvända världen. Ett av världens fattigaste länder där fetma bland kvinnor eftersträvas…
Häromdagen skrev jag på temat ”för fet för ett fuck”, alltså om kvinnor som ser egna kroppsliga brister som ett hinder för att hitta en partner. Och då handlar bristen ofta om några kilo för mycket.
Och så läser jag artikeln om Mauretanien, där 40 procent av kvinnorna räknas som feta och där kvinnor, trots hälsokampanjer, kämpar för att komma upp i sådan storlek att männen ska vilja ha dem.
Tänker på vad jag själv just gör. Jag kör några super-Gi-veckor, alltså veckor praktiskt taget utan kolhydrater. Ett av skälen är …. Vikten … Jag vill att det ska bli lite mindre av mig. Och jag vill att det som är kvar ska vara fastare, så därför rör jag mig mer. Tänker att det blir viktigare med åldern. Att liksom hedra mitt tempel, min kropp.
Nu är jag ju långt ifrån smällfet. Enligt BMI ligger jag precis inom normalvikten, visserligen nästan överst, men ändå. Normalvikt. Och ändå tittar jag kritiskt på min kropp (åtminstone då och då). Och det är bara att erkänna, att detta är ett av skälen till min diet. Att jag vill bli något mindre och fastare.
Det går att filosofera väldigt mycket kring det där med vikten. Hade jag bott i Mauretanien hade jag blivit uppmanad att ta en kaka till. Tänk så påverkad jag är av de ideal jag omges av…

Män är blödiga. Under ytan.

Coola killens tjej har gjort slut.
Och han verkar helt oberörd. Han verkar vara som vanligt.
Men skenet bedrar. Ny amerikansk forskning visar att män lider mest när det är problem i kärleksrelationen.
En man i min omgivning såg allt uppgivnare ut. Allt mer sällan glad. Men när jag frågade hur det var, skakade han lite på sig och sa att det var okej.
En månad senare var han singel. Han såg mer lättad ut. Som om en tyngd släppts från hans axlar.
Jag hade anat vartåt det barkade. Men denna man, liksom många andra, hade valt att älta relationen inombords.
När jag talar med människor i olika relationer går mönstret igen. Män, killar, pojkar, har fortfarande ganska svårt att prata om känslor. Och när de gör det, sker det ofta i förtroende till en kvinna, tjej, flicka. När killarna träffas är det som att känslogrubblet inte existerar.
Och då skulle man ju kunna tro att de inte bryr sig. Att det inom män mest bara finns sex, fotboll och ölsejdlar. Så klart är min erfarenhet att det inte stämmer (ändå har jag känt en frustration över att det kan vara så svårt för män att tala om känslor…)
Kanske är detta, att de inte pratar om saken, ett av skälen till att män lider mer än kvinnor när det strular i relationen?
Professor Robin Simon vid Wake Forest University, som ledde undersökningen, medgav till Daily Mail att hon var chockad över resultaten. Den allmänna uppfattningen är ju att det är tvärtom, nämligen att kvinnor är mer sårbara än män. – Förvånansvärt nog fann vi att unga män reagerar mer på kvaliteten i en relation.
Forskarna fick också fram att män samtidigt får ut mer av relationen rent känslomässigt. Alltså att de får större känslomässiga fördelar av en bra relation. Detta motsäger den stereotypa bilden av att män är rätt så opåverkade av vad som händer i deras relationer.
Förklaringen till att det är så här, är precis det jag skrev i början av inlägget. Tjejer har fler de kan prata känslor mer än män. Män har oftast bara en person: sin egen partner. Och när det strular, så är det klart att de kan känna sig utelämande. Ett annat skäl till att en dålig kärleksrelation kan kännas så hotande för unga män är att de kopplar problemen i relationen till sin självkänsla. (Dålig relation= dålig självkänsla).
I studien intervjuades tusen personer mellan 18-23 år som bodde i Florida.

Skilda världar.

Salig Micke Dubois sjöng att han var för fet för ett fuck. Men det var han ju inte. Och är du det?

Var eller är du en i tjejgänget som tillbringade timmar med att förbereda dig inför kvällen?
Som bytte kläder, som sminkade noggrant, som ändrade frisyren. Allt för att vara perfekt inför utgången?
För skulle du annars duga? Skulle du annars lyckas bli sedd?

Skulle utanverket kunna dölja din inre osäkerhet?
Trodde eller tror du att du inte duger som du är?
Jag läser i Aftonbladet om en ny undersökning som tidningen Cosmopolitan har gjort, som handlar om tjejer och sex. 3000 kvinnor mellan 16 och 40 år ingick i undersökningen.
Och tre av fyra (!) tyckte inte att deras kropp dög. Deras (ibland inbillade) skavanker kunde hindra dem från att ha sex. Och jag tänker att detta är så paradoxalt.
När jag ser mig själv eller andra kvinnor klä upp sig inför kvällen, så tänker jag: Inför vem gör vi detta? När jag var ung gjorde jag det definitivt för killarna. Långt, långt senare insåg jag att de inte brydde sig. Inte särskilt i alla fall. Det var tjejkompisarna som brydde sig. De var de som kommenterade sminket, klädmärkena, bilringarna, frisyren, skorna… eller vad det nu kunde vara.
Och många av killarna struntade i utanverket. Det viktiga var att få henne.
Och då blir det ju så, vad ska jag säga, tragiskt, att tjejerna och kvinnorna bryr sig så mycket om utanverket. Det är inte det som avgör om någon ska få sex eller närhet. Men det kanske avgör rangordningen mellan tjejerna.
Hur skulle det bli om kvinnor såg vad det verkligen handlar om: Att vi tävlar sinsemellan. Att det är vi som dömer och bedömer varandras utanverk. Att det är vi som hissar och dissar varandra. Att det är vi som trissar varandra med normer kring vikt (väg lite)… att det kanske är vi som driver varandra till bantning och anorexi. Men vi låtsas, eller vill tro, att det handlar om dem vi vill locka i våra påfågelsskepnader.
Det är klart att killar och män kan gilla ett vackert yttre. Vad jag är ute efter är att det är så lätt att satsa allt på det yttre och glömma det inre. För vad tänder du själv på hos någon annan?

Intryck från Kina (2) Kontraster

För mig var Kina kontraster.

Från det billigaste till det dyraste.

Från det äldsta till det nyaste.
Från det renaste till det skitigaste.


Den här bilden är tagen ett kvarter från en av de stora affärsgatorna i Beijing. Du ser de nya husen som sträcker sig mot himlen (jag är glad att jag inte var där mellan 2003 och 2007, då var tydligen hela staden en byggarbetsplats). Framför dem ser du rester av den gamla, traditionella bebyggelsen. På allt fler ställen rivs den. Nu finns bara spillror av dem kvar.

På flera ställen, både i Beijing och i Shanghai, kunde vi se stora muromgärdade områden. I öppningen i muren såg vi resterna av nedmejade kvarter. Här skulle byggas nytt.Nyrivet i Shanghai.

Samtidigt berättade vår guide att en traditionell inbyggd gård i Beijing, en hutong, kostade så där 20 000 kr för 20 år sedan. I dag är de värde 40 miljoner.

Det är klart att det är bra att det kommer nytt, att folk får bo bättre och så där. Men det finns så klart ett men.

Kina är, trots allt, en diktatur, och som sådan är det bara för regimen att peka med hela handen. ”Vi bygger en damm här, dränker två städer och flyttar 5 miljoner invånare någon annan stans”. Eller i mindre skala, riva det mesta av det gamla Beijing, till förmån för höghus, både att bo i, arbeta i eller gör affärer i. Det arbetet hade påbörjats redan för 25 år sedan. Fast då i mindre skala.

Det är inte helt lätt att fånga kontrasterna på bild. Här är ett exempel från Majas blogg. Hon bodde ett kvarter från fina gatan. Inne på affärer som Cloë kunde en hyfsat enkel topp kostade 7000 kr, runt hörnet, på Majas gata köpte man dvd-filmer och böcker (ytterst piratkopierade, visserligen) för fem kronor styck.

Jag måste säga att jag gillar Sverige. Välfärden. Nivelleringen – åtminstone i viss grad ;)

Skolan nu och då.

Jag gick i skolan på 1970-talet.
Skolan var väldigt ifrågasatt då.
Man pratade om hur slapp skolan var.
Hur dålig disciplinen var.
Hur lite barn och ungdomar lärde sig.
Hur knäpp läroplanen var.
Har du hört den förut?


Vad får du för associationer när du ser den här bilden från 1973?

Scenen är Stellas klassrum på Dammfriskolan. De är de sista minuterna innan klassen skingras för vinden. Ett litet gäng har gått i samma klass i nio år, men just denna klass bildades av ungdomar från tre skolor när sjuan startade.
Ljudet är nästan öronbedövande. Framme vid katedern står Stellas gulliga fråken Camilla och gråter. Hon kommer att sakna dem alla. En del har sin uppmärksamhet mot det som pågår framme vid katedern. Men de allra flesta inte. Det var några månader sedan jag var här förra gången. Då var det skollördag. Och trots att bara drygt halva klassen närvarade då, så var ljudnivån ungefär densamma.
Maja, Albert och jag tittade på varandra och sa: Hur är det möjligt att lära sig något i den här miljön?
Och ändå är detta bara en orättvis ögonblicksbild. För Stella har lyckats lära sig en väldig massa på skolan. Det finns bra lärare. Många av dem ser sina elever och brinner för sitt yrke.
Jag brukar höra så mycket skit om skolan. Jag har gjort det i alla år. Min erfarenhet är att det har blivit bättre. Jag tror att många talar om skolan utan att ta reda på hur det är nu. Att de talar om sina erfarenheter av skolan som kan ligga långt, långt bort.
Jag minns när jag var som Stella.
Jag hade gått i en klass där normen var att skita i skolan. Det var en svår sits för mig, som gillade skolan, gillade att lära mig och lyckades bra. Det i sig var mobbningsgrundande!
Jag längtade till gymnasiet, till att gå i en klass där folk brydde sig. Där hamnade jag också och det var himmelriket för mig. I Stellas klass var det mer komplext. Det var ett gäng som verkligen brydde sig, där MVG var normen och VG en besvikelse. Och så var det rätt många där allt över IG kändes som positivt.
Men vill man, så verkar det gå. Det var möjligt att lära sig på 1970-talet och det är möjligt nu.
Den stora skillnaden, sett ur mitt perspektiv, är att eleven verkligen står i centrum i dag. Och att det går att få vuxna i skolan att lyssna.
Bara detta att det var eleverna som ägde skolavslutningen (även om de vuxna satte ramarna). Ett av inslagen var en sång lärarna skrivit, på 34:ans melodi, som handlade om niorna. Den var oerhört kärleksfull. Jag ser mer av den där kärleken nu, än på mitt sjuttiotal.
Detta inlägg är givetvis helt objektivt ;)

PS: Kan du pricka in mig på bilden från Jonsboskolan?

Cirkeln sluts!

Stella 10 juni 2010.
Stellas sista och första dag i skolan. En jämförelse.

Stellas grundskolecirkel sluts i dag.
Så här såg hon ut den 17 januari 2001 kl 08.48.

Platsen var Slimminge by skola.

I dag, den 10 juni 2010, spelade hon i skolbandet på sin egen avslutning på Dammfriskolan här i Malmö.


Stella är en stjärna.

Hon har givetvis alltid varit en stjärna i mitt liv. (Dock inte den enda. Tre andra starkt lysande stjärnor är Alexander, Albert och Maja.)

Hon representerar stjärnstatusen så himla bra.
Hon är kool, klok och kul.

Hon är söt, smart och snabb.

Hon är skimrande, glimmande, vass.

Och en dag som denna passerar hennes skolliv förbi mig.

Återkommer med bilder från dagen.


Hennes syskon är både stjärnor och retstickor.

Så här kommenterar till exempel Albert det faktum att Stella ska lämna ett kapitel i sitt liv.
I kväll ska vi fira henne! Det ska bli kul!

PS: Bilden föreställer alltså Stella på hennes allra första skoldag. Vi var nyss hemkomna från Bali. Därav frisyren.

***

Nu är Stellas grundskoletid historia. Det känns härligt att svälla av stolthet under en skolavslutning och känna tårarna som då och då rinner ner för kinden.
Denna avslutning känns långt från Slimminges avslutningar i bykyrkan och med tal av rektor och präst.
Här var det eleverna som stod i centrum. Eleverna som gillade musik och de som hade utmärkt sig på något sätt.
Och en av dem var givetvis Stella.
Jag kände mig verkligen så stolt när Stella dels sjöng i skolkören (och alldeles uppenbarligen hade varit med och påverkat låtvalet), dels sjöng i skolbandet och dels fick ta emot diplom för sitt jobb som kamratstödjare. Det är härligt att känna kraften, energin och glädjen i henne.
Och det kändes speciellt att Albert, Maja och Stellas pappa Lars var med. Och allt blev grundligt dokumenterat.(Klicka på deras länkar så ser du deras kommentarer.

Hjälten!

Jag är en hjälte.
Jag är en hjälte i mitt eget liv.
Men det tog lång tid innan jag blev det.
Tack Radiotjänst i Kiruna för att du påminde mig.


För något år sedan snurrade det runt en film på Facebook, som handlade om Hjälten. Den som laddade ner filmen kunder lägga in en bild på sig själv och alltså se en film om sig själv som Hjälte.


Nu var ju budskapet att den som betalar tevelicens är hjälte.
Det spelar inte så stor roll.
Jag vet att många, även sådana som av princip inte betalar tevelicensen, älskade filmen för dess budskap.


Nu har den andra tackfilmen kommit. Och visst är det härligt att se mig själv som Hjälten, som världen talar om och vallfärdar till. Så det vill jag verkligen tacka Radiotjänst för.


Jag antar att de som gjort filmen också tänkt ett steg djupare. Vad filmen väcker.
Naturligtvis skulle det kunna handla om en simpel ego-boost. Men i mig träffar det något djupare: Hur många av oss är hjältar i våra egna liv? Eller enklare uttryckt: Gillar du dig själv?


De flesta av oss har en röst som talar om hur dåliga vi är i olika situationer. En del kallar den där rösten för gremlin, andra för inre domare, åter andra kallar det för superego eller överjag. Ett sätt att förstå rösten är att se den som ens föräldrars internaliserade röster som säger meningar som börjar: Du borde… Du borde inte…


Jag är välbekant med de där rösterna. Jag minns när jag blev medveten om dem. Det var för knappt femton år sedan. Jag stod och klippte rosor i en rabatt och Hörde plötsligt rösten som sa: ”Du är dum, du är en idiot, du är dum, du är en idiot”. Inte konstigt då att jag hade svarta stråk att dålig självkänsla. Jag insåg att den där rösten väldigt ofta varit närvarande, även om jag inte varit medveten om den före just detta ögonblick.
Och det jag är medveten om kan jag förhålla mig till. Jag kunde medvetet välja att säga: Jag är okej, jag är bra…


Men inre förändring tar tid. I alla fall för mig. Det har inte varit att bara knäppa med fingret och få bort det som trycker ner mig inifrån.


Nåväl.


Jag minns en annan episod. Jag fick idén om att skriva upp de viktigaste människorna i mitt liv för några år sedan. Alexander och jag skrev varsin lista. Min lista toppades av Alexander och barnen. Sedan kom jag. Alexander lista toppades av honom själv. Sedan kom jag och barnen. Jag blev lite chockad av det där.

Min första reaktion var att han var en självisk typ. Egotrippad.

Den andra var: Men varför betraktar jag inte mig själv som den viktigaste i mitt liv?

Det blev ett uppvaknande. Jag började se hur ofta jag satte andra före mig själv (kanske inte så konstigt med tanke på att jag valt ett liv som trebarnsmamma).


Jag började inse att jag måste börja tycka om mig själv från grunden, acceptera mig som den jag är, med fel, brister, förtjänster, motsägelsefullhet – alltså hela paketet. 
Jag behövde bli Hjälten i mitt eget liv.


Är du en hjälte?


Är du din hjälte?

Jag är det allt oftare.


Kärlek till alla hjältar! Och tack igen till människorna bakom den andra tackfilmen (och Radiotjänst i Kiruna som valde att beställa den).
PS: Vill du se dig själv som hjälte börja med att klicka här.

Intryck från Kina (1)

Ett alldeles äkta brudpar som vi såg i Hangzou. Bruden är troligtvis inte gravid...
åtminstone inte om jag får tro Nicole ;)

Nicole, högskoleutbildad kines, pratar med sin svenska arbetsgivare i Shanghai. Hon berättar för honom att hennes svägerska väntar barn.

– Är de gifta, frågar svensken.

– Jag förstår inte frågan?

– Är de gifta?

– Ja, det är klart att de är gifta.



Några dagar in på mitt Kinabesök, tar Maja med mig hem till Nicole. Hennes mamma, som är tillfälligt inneboende hos Nicole och hennes man, vill bjuda på en riktig kinesisk middag.
Det pyttelilla bordet dignar av rätter.

Vi sitter och pratar vi fyra, med Nicole som tolk. Mamman talar ingen engelska (något hon delar med väldigt många kineser).
Episoden Nicole berättar säger en del om skillnaderna mellan Sverige och Kina. Förmodligen finns det kopplingar både till ettbarnspolitiken och till att barn helt enkelt kräver äktenskap.
Mellan Zürich och Shanghai är det drygt 900 mil fågelvägen. Och i det här samtalet i Nicoles hem känns då och då de kulturella skillnaderna tydligt.
Hon berättar mer om svägerskan som nu är så där i tredje månaden.
– Den klantiga läkaren upptäckte inte att hon var gravid förrän hon var i andra månaden, och då hade hon hunnit träna en del under graviditeten, säger Nicole, synbart upprörd.
– Men Nicole, det går ju att träna större delen av graviditeten, det är ingen sjukdom, svarar jag.
Men det är som att Nicole inte låter sig övertygas om det. När jag talar om att fostret skyddas i de allra flesta fall (till exempel om mamman blir sjuk), att kvinnokroppen faktiskt är gjord för att bära ett barn, argumenterar hon inte emot mig, men hon ser lite skeptisk ut.
Men en graviditet kanske blir superspeciell i ett land där en kvinna bara får vara med om det en gång?
Nicole berättar att enligt kinesisk tradition (som inte alltid längre följs) ska en nybliven mamma inte lämna sovrummet den första månaden. Där ska mor och barn vistas, utan att tvätta sig under den tiden.
Jag berättar hur jag, när min dotter Stella, var en dag gammal, var och köpte blöjor i affären med Stella på armen… och hur vi mötte två äldre damer som sa:
– Det där barnet kan inte vara gammalt?
– Hon är en dag, svarade jag.
– Och var är mamman?
Både Nicole och hennes mamma skrattade åt historien. Fast möjligen lite ansträngt. Att vara ute med en endag gammal bebi, är inget man gör i Kina.
Och faktiskt såg jag inte en enda barnvagn. Och bara en relativt nyfödd bebi (men då var pappan västerlänning).

Sista delen i serien om lyckliga par: De tror på snabbisar (också)

Det är inget som säger att sex måste pågå i timmar (även om det också är läckert). Ställer man de kraven är det lätt att tillfällena att ha sex liksom rinner ut i sanden. Då blir det svårt att hitta tillräckligt med tid. 

Så var flexibel.

Ibland kan ni låta det gå snabbt, med höga och snabba endorfinkickar, ibland kan vi ta det lugnt, leka långsamt, långsamt och bygga upp kåtheten tillsammans.

Som jag skrev i ett tidigare avsnitt är en av de saker som kännetecknar lyckliga par att de faktiskt har sex regelbundet. Och ett sätt att se till att det faktiskt blir av är att inte omgärda sexet med så mycket krav och förväntningar. Utan ta tillfället när det kommer.

Kanske är det lättare i början av en relation, under förälskelsefasen, när kåtheten ständigt lurar runt hörnet. 

Men det går att uppnå också i långa relationer. Varför inte egga upp varandra genom att skriva sexiga sms, stämma möte på lunchen, tja och bara låta det flöda?

En av fördelarna med att ta tillvara också de korta stunderna är att par som har sex ofta bryr sig mer om varandra, är mer förlåtande, mer romantiska och intima … och dessutom har färre konflikter.

Så att ha sex är ett av de absolut bästa kitten i en relation.

Detta var det tionde och sista tipset.

Ny serie: Detta kännetecknar lyckliga par (9)

Lyckliga par kan leka tillsammans.

Och att vara lekfull är en förutsättning för passion.

Så börja busa, leka, fåna dig, med din partner.

– Det kan kännas väldigt intimt att skratta åt samma saker, säger Tina Tessina, Ph.D., och författare till How to Be a Couple and Still Be Free . Det visar att er kommunikation fungerar väl och att du förstår hur din partner tänker.

Har du roligt åt samma saker som din partner? Har du tillgång till det fåniga och barnsliga i dig själv? Grattis i så fall. För om det handlar den nionde ingrediensen i det som kännetecknar lyckliga par.

På min inre resa, som fortfarande pågår, kom jag en gång i kontakt med en levnadsglad femårig tjej. Det är en tjej som fortfarande lever i det magiska, som ibland känner sig som en prinsessa, som ibland klättrar högst upp i trädet, som ibland vill ta hoppsasteg över övergångsställen, som ibland vill kittlas, som ibland vill förvandla världen till en saga.

Den delen av mej kommer till ytan då och då. Och då brukar jag tillåta henne att finnas där. Så länge hon är busig på ett någorlunda trevligt sätt, brukar Alexander bejaka henne.

Hon vill leka, den där tjejen, hon vill vara klädd i krona och tyll, hon vill förvandla grodor till prinsar … och för en stund är allt detta möjligt.

En annan gång får vi för oss att vi är barn och Stella är vuxen (just det här hände för så där sex år sedan). En hel dag är vi barn och Stella är vår mamma. Vi fnissar, och busar med henne och äter mat med händerna. Stella förmanar sina busiga barn (och håller emellanåt på att skratta ihjäl sig åt sin tokiga mamma).

När jag reser bort brukar jag hitta små lappar där Alexander uttrycker sin kärlek till mig. Jag letar efter dem och hittar dem på de mest oväntade ställena. Det är en lek, fylld av kärlek, längtan… och lite bus.

Lekfullheten kan ta sig alla möjliga uttryck. Och ibland glider den över i passion. Det är som att lekfullheten skapar ett rum för passionen, att det inte är särskilt svårt att glida från positionen som gränslöst lekfull, till gränslöst älskande.

Ett sätt att hitta tillbaka till din lekfullhet och hela ditt känslospektrum (och som i förlängningen kan bidra till att din relation blir både roligare och mer passionerad) är att då och då göra den aktiva AUM-meditationen, en två och en halv timme lång meditation där du får pröva på de flesta känsloyttringar.

Ny serie: Detta kännetecknar lyckliga par (8)

Hitta sätt att attrahera varandra i vardagen.

Lyckliga par har förmågan att komma i stämning för sex.
De hittar sätt att snabbt förvandlas från den som gräver i landet och har jord under naglarna till att bli sexig för sin partner.
Jag bodde i byn Slimminge nära Skurup i södra Skåne under en rad år. När jag var inne i köpingen och skulle handla till min stora familj slogs jag då och då av vilka osexiga kvinnor jag mötte där. Kvinnor i halvleriga träskor (eller tofflor som skåningarna säger) och gråa täckjackor, hemmafärgat hår som såg halvdassigt ut med tydliga utväxter. Ofta var de rätt plufsiga också. Jag såg för mig hur deras män satt hemma framför teven i nätundertröja och kollade på fotbollöl och chips framför sig, utrustade med en tilltagande kulmage.
Och jag ryste. Jag ryste vid tanken på att de där människorna (som ju delvis byggde på en möjligen fördomsfull fantasi) inte såg ut att göra något för att attrahera varandra längre. I kundvagnarna var det lätt att spåra att de hade ägnat sig åt att alstra barn. Det fanns något trött, utsjasat och till och med lite gammalt över de där kvinnorna. Det var som att de hade fångat den där snygga killen och i takt med att båda tappade formen, så tappade de också viljan, förmågan eller … tja… något , att fortsätta attrahera varandra. Båda hade fått sin partner och då var det som att påfåglarna kunde klä av sig fjädrarna.
När jag gick där insåg jag också att flera av de där kvinnorna var yngre än jag. Jag tror inte att det blir några lyckliga äktenskap eller relationer mellan människor som slutar bry sig om varandra, som inte längre tycker att det är viktigt att pynta sig för varandra, att visa omtanke, kanske någon gång erbjuda en överraskande gåva, eller som vill visa sig sexig för sin partner.
Jag vill aldrig bli en grå kvinna. Jag vill fortsätta känna mig som en kvinna. I en relation har jag alltid velat fortsätta attrahera min partner. Och jag önskar också att min partner anstränger sig för att attrahera och locka mig.
Och detta, den förmågan, den viljan, den ansträngningen, att kunna leva både ett vanligt familjeliv och göra de (ibland trista) sysslor som hör vardagen till OCH kunna vända på en femåring och titta på varandra med sexig blick, som skiljer lyckliga par från dem som har tappat glöden.
Det behöver inte kräva så mycket. Det kan räcka med att säga: ”Åh, vad du är läcker idag. ”Vad är det för snygging som sitter i soffan”. Att se varandra, helt enkelt.
En liten varning dock. Jag har varit med om män (som själva ogärna städar) och som säger till mig när jag städar: Åh, vad du är sexig när du städar. Då skulle jag kunna ta fram brödkaveln. Lite smarthet krävs för att locka mig ☺

Ny serie: Detta kännetecknar lyckliga par (7)

Lyckliga par har inte bara intensivt sex.
De är också intima när de älskar.
Ett uttryck för det kan vara ögonkontakt.

När Johan Ekenberg talar om det sex skiljer han mellan friktionssex och essencesex. Och det passar väldigt bra in här, när jag ska skriva om den sjunde ingrediensen i det som kännetecknar lyckliga par.

De allra flesta människor ägnar sig åt friktionssex. Det handlar om att gnida i första hand könsdelar i eller mot varandra, för att snabbt få upp intensiteten och ge orgasmer. I Österlandet, som är känt för att vara mer meditativt, har det länge funnits de som har förespråkat ett intimare slags sexualitet, där orgasmerna inte står i centrum. Inom exempelvis tao arbetar män för att undvika att ejakulera, att hålla kvar den sexuella energin länge. Också tantra handlar om att kunna njuta i ett långsammare tempo och om att de älskande utbyter energier med varandra. Det är sådana traditioner som (tror jag i alla fall) har inspirerat Johan Ekenberg till begreppet essencesex.

I essencesex finns det en balans mellan intensitet och intimitet. När intensiteten blir för stor (alltså när du börjar närma dig orgasm), så kan du stanna upp, titta din partner i ögonen, byta ställning något och slappna av. När era ögon möts ökar intensiteten.
Ett par som har essencesex är närvarande med varandra, de följer varandras flöde, de behöver aldrig fråga sig vad den andre känner, för de är helt med varandra och bådas intensitet är lika hög.

En metod som du kan träna är att kvinnan ligger på rygg, gärna med en kudde under rumpan och med böjda ben och i den ställningen tar hon emot mannen. De kan i princip ligga stilla eller nästan stilla i den positionen i 20 minuter. Mannen kan vicka lite på kuken för att nå in allra längst in i kvinnans allra heligaste. Och småningom kommer en både intim och intensiv känsla att infinna sig. Det är då paret befinner sig på motorvägen till Gud.

Att vara intim med någon innebär också, enligt mitt sätt att se det, att våga vara sårbar. Under intim älskog kan det komma upp starka känslor. Och för mig är det oerhört intimt och sårbart att se någon i ögonen när jag gråter. Sker detta under essenceälskandet är det helt okej. Alla känslor som sker är okej. Dessutom tror jag att intimitet är helande, både för individerna och för det älskande paret.

– Att titta varandra i ögonen när du får orgasm ökar intimiteten i din relation, eftersom det är ett så sårbart ögonblick, säger Laura Berman.