Surdegar.

Hemma i kylskåpet har jag en surdeg som föddes i San Fransisco 1975.

Det känns rätt cool och bröden brukar bli goda.

Lika kul är det inte med surdegar som jag skapar själv… genom att vänta med agera.

I förra veckan skrev jag om hur jobbigt det blir när jag låter bli att öppna mejl. När de potentiellt otäcka mejlen växer och bara blir större och till slut känns det nästan omöjligt att öppna dem.

Andra rapporterar till mig om liknande förhållande till telefonen (och somliga känner igen sig med mejlen).

Jag vet ju att mejlet kostar mig en väldig massa energi så länge jag låter det ligga där. Det oroar mig och ger mig dessutom dåligt samvete… för har någon för mig viktig person skickat ett mejl, så ligger det ju nästan alltid i sakens natur att jag bör besvara det.

Ungefär samtidigt som det förra inlägget publicerades kollade jag mejlet. Det var inte farligt alls. Och jag insåg att jag en gång lagt energi på luft.

En dag senare kom Magnus Arvidson från produktionsbolaget Filt för att göra en radiointervju med mig på temat Skam. Det ska ingå i den (i mitt tycke eminenta) radioserien ”Oförnuft och känsla” som kommer att sändas i augusti 2011.

I intervjun ingick att Alexander och jag skulle göra en övning, där jag fick titta närmare på min skam. Och jag tog upp det där med de otäcka mejlen. För det finns en koppling till skam där… dels skäms jag för att jag inte öppnar dem, jag skäms för min rädsla, jag skäms för att jag inte svarar, jag skäms för att jag genom att inte öppna riskerar en viktig relation. Etcetera.

Så jag fick blunda, gå in i kroppen och känna var skamkänslorna befann sig i kroppen. Väldigt snabbt blev jag en liten rädd och frusen fyraårig flicka som satt i min flicksäng och var rädd att bli utskälld av pappa.

Varifrån kom hon, helt plötsligt?

Och kanske är det ungefär vad som händer när allt stannar till och det bara inte går att öppna det där mejlet. Automatiskt förvandlas jag till den där lilla skrämda fyraåringen. Och som barn handlar det om att överleva (oftast bildligt) och rädslan var kanske naturligt då. Men mig tjänar det inte särskilt bra att bli fyra år varje gång den sortens rädsla jag ska öppna ett inbillat farligt mejl.

Så denna vecka har jag tagit tag i surdegarna innan de hunnit jäsa. Och naturligtvis har livet gett mig möjlighet att träna omgående. Jag har fått mejl som jag har anat kunnat vara otäcka. Jag har omedelbart öppnat dem. Och ett par av dem hade faktiskt ett jobbigt innehåll (för det kan ju också hända). Och då har jag påmint min fyraåring om att jag är vuxen och kapabel nu, och så har jag agerat direkt. Och det har gått så himla bra.

Och när jag agerar istället för att sitta rädd för det okända, så får jag så oerhört mycket energi. Jag vet verkligen att detta är min melodi. Att jag genast ska ta tag i det som kan bli en surdeg. Och för det allra mesta så visar det sig att det jag oroat mig för inte var så farligt och ibland är det något som är jobbigt, och när jag tar tag i det, så visar det sig att det inte heller är så farligt.

Wow!

Vad undviker du att göra? Och vad skulle du kunna göra för att komma igenom det?

Nu ska jag strax åka till  Skeppsudden och ha  en underbar helg med underbara människor.

Falsk varudeklaration? Inte nu längre.

Allt är inte vad det synes vara. Kanske inte du heller?

En gång utbrast min son:

– Mamma, det är ju falsk varudeklaration. Du var ju inte alls så här smal när du träffade pappa. Han hade ju träffat en ”större” person.

Kanske jag inte minns orden alldeles rätt, men andemeningen var att jag hade blivit förskräckligt smal. Och det var ju alldeles rätt.

I meditationen i morse såg jag för mig hur stor skillnaden kan vara mellan yttre och inre upplevelser. Och hur olika andra människor kan uppfatta mitt yttre och mitt inre. Och hur olika jag (be)dömer andra.

Mitt skal har förändrats genom åren. Just nu är jag inne i en lite rundare period. Jag tror ingen skulle kalla mig för tjock (kanske bara jag, när jag är på det humöret), men ingen skulle heller klassa mig som smal.

I samband med en livskris för drygt tio år sedan blev jag smal som en sticka. Jag vägde gissningsvis ungefär 15 kilo mindre än jag väger nu. Det var så folk blev oroliga och trodde att jag kunde gå av på mitten. När jag satt i någons knä, klagade det, för att jag ”stacks” (benen i rumpan kändes). Ja, jag var verkligen skinn och ben.

Och i dag har jag ett mjukt lager runt de här benen. Det är som att jag har gett mig tillåtelse att växa både på det yttre och inre planet. För den tunna varelse jag var då, speglade också en slags innre tunnet, eller snarare tomhet. Jag hade tömt nästan alla mina inre reserver, utan att vara medveten om det.

Och kvar stod nästan ingenting. Som tur var hörde jag dem i omgivningen (och min egen röst) som sa att jag behövde göra någonting. Och det var då jag började min inre resa, det var då jag började få kontakt med min inre röst. Det var då jag började ställa frågan: Vem är jag?

När jag tittar omkring mig i dag och ser vilka människor som omger mig idag, är de, förutom barnen, min släkt och några få gamla vänner, helt andra personer. Det är rätt fascinerande. Det är som att den inre resa jag har gjort och gör har gjort att jag dragit till mig nya, andra människor och att jag tappat en del andra på vägen.

I går när Alexander och jag satt och pratade med en av dessa nya vänner beskrev hon det så här: Charlotte, du har klättrat till en annan nivå och det är inte alla dina gamla vänner som just nu kan följa med dig dit.

Det var ju en intressant tanke. För min egen bild var att jag står stilla och en del människor liksom sakta backar ifrån mig och kommer längre och längre bort. Men hennes bild är naturligtvis mer intressant. Det kanske inte alls är så att jag står stilla och folk glider bort, utan att jag går framåt och att andra står kvar. Hm.

Mitt rörelsemönster kanske skiljer sig från andras?

Känslan är ändå att en del människor glider ut mitt liv, medan andra kommer till. Jag kan bli lite sorgsen över en del av de där människorna som sakta försvinner ut och samtidigt är jag så sprittande glad över alla de nya som kommer till. För en av de stora skillnaderna mellan de ”gamla” och de ”nya” är att de nya älskar och accepterar mig precis som jag är. Med dem kan jag vila. Med dem behöver jag inte förställa mig eller låtsas. Det är väldigt skönt.

Så i dag har jag ingen falsk varudeklaration. Jag är Charlotte. Och jag hoppas att få många nya vänner och att de som glidit ifrån kan se mig som den jag är… och kanske gilla. Eller inte.

Hur som helst gillar jag mig själv så mycket mer i dag, än jag gjorde då jag var den där Twiggylika varelsen. Mitt inre är så rikt… och mitt yttre också. Jag är livet, jag är kärlek, jag är universum…. Och du – det är du med!

Puss till dig och hela världen!

Trädgårdspaletten: Jag älskar verkligen det här stället

Så klart vakar djurens konung över besöket.

Stella posar.

Bok: Galna gudar och glömda gudinnor

Den senaste tiden har det kommit flera böcker om gudinnor i min hand.

Det känns väldigt bra.

En av dem har jag haft i min bokhylla i 25 år, jag läste den då, men har sedan totalt glömt bort den. Häromdagen så stirrade den på mig ur bokhyllan.

Det var ”Galna gudar och glömda gudinnor” av Birgitta Onsell.

Och när jag öppnar den ser jag en julklappsvers från min mamma och inser att jag måste ha fått den av henne när jag just hade blivit mamma för första gången.

Så bara att öppna boken kändes magiskt.

Och jag började genast att läsa den. Och jag blir ömsom glad och ömsom upprörd. För Birgitta Onsell var en av de första i Sverige att skriva en mer eller mindre dold del av historien och av religionshistorien.

Hon skriver om gudinnetiden, som varade fram till för mellan 5000 och 2000 år sedan, lite beroende på vart i världen man tittar. Och det var en tid man ärvde på mödernet (matrilinjärt kallas det). Det innebar att det var den unge maken som flyttade in i sina svärföräldrars hus. Och eftersom arvet gick på kvinnosidan kunde kvinnan vara fri i sin sexualitet. Då var det ingen som förknippade älskog med synd och skam. Och det tycks också ha varit en hyfsat jämlik tid.

Men så kom då de manliga gudarna in. Och jag kan inte annat än förfäras varje gång jag ser det beskrivet. Det är så destruktivt, så manipulativt, så… jävligt. Från att ha en mångfald av gudinnor (och en hel del gudar) fördes tanken på den ende guden in. Och i den fållan skulle alla pressas in. 

Den här manlige guden visste vad han ville. Han ville ha makt. Krossa allt uppror. Krossa alla tecken på att det någonsin funnits en annan ordning. Han ville helt enkelt skriva om historien, ungefär som man gjorde i gamla Sovjetunionen. Eller, för att vara korrekt, det var väl inte själva guden som krävde detta, utan de män som företrädde guden. Från Moses till Muhammed. 

Ta en närläsning av Bibelns första testament, och du får läsa om hur många blodbad osm helst – det var vad som krävdes för att döda gudinnesamhället. Alla skulle underkastas – eller dö. Jag läser bibelcitat på bibelcitat och har nästan svårt att tro mina ögon.

Här är ett autentiskt bibelcitat, ut Första krönikeboken 20 kapitlet, verserna 1-3:

Följande år, vid den tid då konungarna plägade draga i fält, tågade Joab ut med krigshären och hörjade Ammons barns land, och kom så och belägrade Rabba, medan David stannade kvar i Jerusalem. Och Joab intog Rabba och förstörde det.

Och David tog deras konungs krona från hans huvud; den befanns väga en talent guld och var prydd med en dyrbar sten. Den sattes nu på Davids huvud. Och han förut ut byte från staden i stor myckenhet.

Och folket därinne förde han ut och söndersargade dem med sågar och tröskvagnar av kärn och med bilor. Så gjorde David mot Ammons barns alla städer. Sedan vängde David med allt folket tillbaka till Jerusalem.

En liten detalj. Birgitta Onsell (och flera andra kvinnliga forskare) har tittat närmare på skapelsemyten: Adam och Eva i paradiset. En av de viktigaste mest positivt laddade symbolerna bland gudinnorna var… ormen… Nu fick den rollen som ”förförare”. Det var en man som fick föda en kvinna och Adam gjorde det utan smärta i sömnen, medan alla syndiga kvinnor ska föda i smärta. Och fikonträdet var också en viktig gudinnesymbol.

Se på ett så, beräknande sätt gubbarna för ett par tusen år sedan satte sig samman och skapade en myt som helt sonika uteslöt de urgamla gudinnorna och dessutom vände deras symboler till något negativt.

Och här är ett exempel på hur dessa gubbar såg på kvinnan:

Vet du inte att du är Eva, synderskan? Ännu kvarlever Guds straffdom över ditt kön i denna värld, då måste också din skule kvarstå. Du är Djävulens port…

Varje kvinna skall undvika att vara vackert och tilldragande klädd och istället leva i storg, ja, vanvårda sitt yttre, då var och en av dem bör vara en sörjande och botfärdig Eva; kvinnan skall ständigt genom botövningar av allehanda slag söka sona, vad Eva brutit.

Kyrkofader Tertullianus, en av den kristna teologins grundläggare (160-220).

Nu nöjer jag mig med detta i det här blogginlägget, men jag kommer med stor sannolikhet att återvända till ämnet.

Isch, säger jag.

Jag googlar på Birgitta Onsell. Hon är född 1925, en försvarlig ålder, med andra ord. Hon har skrivit flera böcker om både kvinno- och gudinnehistoria. Varken på Bokus eller på Adlibris känns namnet igen. Symptomatiskt? Jag hittade i alla fall några antikvariskt, via Bokbörsen. Jag ska fortsätta läsa om gudinnor!

Tycker du att detta är intressant? Klicka här.

Forskning: Soffpotatisar riskerar sitt sexliv.

När ska vi ta en promenad, honey?

Är du en medelålders soffpotatis? Är du dessutom man?


Då kan sex utlösa en hjärtinfarkt.


Men om du börjar träna regelbundet, gör det både att du mår bättre och kan få ett bra sexliv, berättar en amerikansk forskare för DN.


Forskaren Issa J Dahabreh arbetar vid Tuft Medical Center i Boston. Han och hans kolleger har tittat på sambandet mellan hjärtinfarkt, sex och motion i 14 olika studier.


Forskningsresultaten visar att det finns ett klart samband mellan motion och hjärtinfarkt. Det skulle ju kunna få en lat soffpotatis i medelåldern att sluta läsa här. ”Haha, där ser man, det är farligt att röra på sig, då kan jag lika gärna fortsätta mitt stillasittande liv. Det kan rentav vara farligt för mig att röra mig mer.”


Men se, så enkelt är det inte.


Forskningen visar också ett klart samband mellan att älska och hjärtinfarkt. Och gissa vilka som drabbas av hjärtinfarkt i samband med sex? Självklart handlar det om soffpotatiserna.
Varför blir det så här? Alltså varför kan fysisk träning och sex leda till hjärtinfarkt främst hos män?


Hjärtfrekvensen ökar och blodtrycket stiger.
Hormoner aktiveras.
Personen kan ha en underliggande sjukdom som bidrar till infarkten.


Okej, säg att du aldrig tränar och du är man och har fyllt 50. Om du då drar på dig träningsoverallen och springer ut i motionsspåret ökar din risk att få en hjärtinfarkt under din joggingrunda med 3,5 gånger. Och har du sex ganska sällan ökar risken att få hjärtinfarkt med 2,5 gångar, de gånger du faktiskt älskar.


– Man måste omma ihåg att risken att drabbas är relativt låg från början. Men den höjs vid fysisk ansträngning hos män, säger Dahabreh till DN.


Okej. Låta bli att älska och låta bli att röra på sig, blir då livet optimalt för soffpotatisen? Icke. Det är inte alls den slutsatsen en bekväm man bör dra. Tvärtom, faktiskt.
Studien visar nämligen att regelbunden träning minskar risken.


– Ju mer träning, desto större skydd för hjärtat. Då är det troligen också säkrarer att ha sex även i högre åldrar. Jag blev faktiskt överraskad a hur stor skyddseffekt träningen har, säger Dahabreh.


Men hur ska då träningen gå till. Mjukstarta är forskarens råd.


När jag läser artiklar av den här typen så nyper det till i mitt hjärta. 
Ty Alexander drar väldigt ogärna på sig träningskläder. Han är en bekväm sort. Han gillar god mat, han gillar sitt nikotion, han gillar allt det osm ger njutning i livet. Och han fyller 50 om en vecka.


Och jag, som vill leva länge md honom, hoppas att han läser det här blogginlägget och ser att mina propåer om dagliga promenader inte handlar om att vara taskig… utan om att jag älskar honom så mycket att jag unnar honom ett långt, friskt liv, med plats för massor av sex och njutning.


Namaste!

Lördagsövning: Skriv ett kärleksbrev

Hur ofta är det som någon skriver något till dig på papper i dag?

Hur ofta får du ett handskrivet brev?

Sällan antar jag.

Så därför blir dagens övning att skriva ett kärleksbrev.

Visst är det mysigt att få ett sms som säger ”Jag älskar dig”, ”Jag tänker på dig”, ”Jag längtar”, ”Jag är kåt på dig”… eller vad det nu kan vara.

Och visst är det härligt att få ett mejl som uttrycker kärlek.

Stellas födelsedagsbrev till Albert (andra halvan)

Men erkänn att det  känns  speciellt att känna ett papper prassla mellan fingrarna. Att titta efter posten och se ett kuvert där någon skrivit ditt namn! Numera, när det så sällan kommer personliga brev till mig, blir jag extra glad när de kommer.

Och ett kärleksbrev kan du ju skicka till vem som helst som du tycker om. Du kanske till och med kan skriva det till någon som det var länge sedan du hörde av dig till, som du nästan hade tappat bort.

Därför tar jag med Stellas brev till sin storebror Albert som ett exempel.

Och känns det bråttom, kan du sätta dig ner och skriva ett brev till någon som befinner sig mycket nära dig, och lägga det på eller under hans eller hennes kudde.

Försök att verkligen förmedla den kärlek du känner för den här personen, på ditt alldeles speciella sätt. Jag kan nästan garantera att den som mottar ditt brev kommer att bli glad!

Välj gärna papper, penna och kuvert med omsorg. Kanske vill du smycka brevet på något sätt… eller kanske parfymera det.

Lycka till med skrivandet!

PS: Om du vill få inspiration, kan du till exempel kolla här. 

Alexander: Te amo hasta el cielo <3

Kärlekens språk 2: Kvalitetstid

Din partner kanske vill gå på tantrakurs med dig.

Tycker du att det är viktigt att spendera tid med din partner?

Att det är bara ni två tillsammans?

Då är ditt främsta kärleksspråk kvalitetstid.

Här fortsätter jag min genomgång av de fem kärleksspråk som Gary Chapman skapade i början av 1990-talet. I förra inlägget handlade det om bekräftande ord och nu är det alltså dags för det som Chapman kallar kvalitetstid.

(Senare kommer jag kanske också att gå in mer på Calle och Jennie Rehbinders vidareutveckling till 9 språk – där deras inspiration också kommit från Chapman).

Kvalitetstid handlar om att ge någon din odelade uppmärksamhet. Det kan handla om allt från att ha ett förtroligt samtal, till att göra någonting tillsammans, bara du och din partner. Det räcker inte med att sitta bredvid varandra i tevesoffan… ni behöver göra något tillsammans (där förtroliga samtal för vissa är det allra viktigaste).

Tänk tillbaka på tiden då du och din partner började dejta (eller tänk på det som en möjlighet om du är singel). Tänk på vad ni gjorde tillsammans.

Jag vet att jag under förälskelseperioder gett min partner praktiskt taget all uppmärksamhet och där det mest känts som irriterande avbrott att gå till jobbet. Under den tiden är det lätt att titta sin partner djupt i ögonen och hänga med på allt som hand eller hon vill. Det viktiga är att få göra saker tillsammans.

Och är det så att detta är det sätt din partner förstår kärlek är det viktigt att ni fortsätter att ha förtroliga samtal och göra saker på tu man hand.

Och är det så att du känner att det har skett en förändring till att ni spenderar väldigt lite kvalitetstid med varandra och du har märkt att stämningen mellan er har förändrats, så kanske det är dags att börja fundera på om ni ska göra något åt det.

I en längre relation är det lätt att börja ta varandra för givet. Var och en sköter kanske sina sysslor, underhåller sina intressen, gör sin grej… och tappar bort en del av den närhet som fanns i början av en relation. En del kanske till och med tänker: ”Nu har jag fångat honom eller henne och nu kan jag slappna av.” Men vem vill ha en relation med någon som inte bryr sig… eller som ger väldigt lite tid.

Det kan till och med vara så att det kan krävas lite ansträgning för att lyckas med det där med kvalitetstid. Det skulle ju kunna vara så att din partner väldigt gärna vill göra något tillsammans med dig. Att det känns väldigt viktigt. Men du är inte särskilt intresserad av att plocka svamp, lyssna på klassisk musik, lära dig mer om viner eller gå på tantrakurser. Men om du vet att din partner tycker att det är viktigt och det dessutom skulle innebära att hon eller han känner att du därmed visar att du bryr dig om och älskar – så kanske det kan vara värt att göra någon av de där sakerna. Det kanske till och med kan visa sig att du kan börja tycka om det?

I nästa inlägg i serien ska jag gå in på en dialekt av kvalitetstid, närmligen förtroliga samtal… för det kan kräva lite annat. Till exempel konsten att lyssna.

Jag återkommer alltså till det.

Här lite att tänka på när det gäller kvalitetstid:

1. Fråga din partner vad hon eller han heltst vill göra tillsammans med dig. Gör varsin lista med saker som ni vill göra tillsammans.

2. Jämför era listor och bestäm er för att göra tre saker från varandras listor. Ta fram almanackan och planera in tiden.

3. När ni genomför aktiviteten – gilla läget. Visa din partner uppskattning. Ni har kommit överens tillsammans om att göra det här. Det är oerhört viktigt att du varken gnäller eller surar när ni gör något från din partners lista.

Gary Chapman, Kärlekens fem språk, kvalitetstid

Bra. Bättre. Bäst.

Hon har gråt i rösten och så bryts den nästan.

Orden trillar snabbt som en vårflod ur munnen.

Och jag ber henne att andas.

– Jag är så stressad, säger hon.

Och denna hon är inte bara en, utan flera jag möter. Stressade kvinnor. Kvinnor som vill för mycket. Som känner oerhörda krav på sig själva. Som vill vara bäst. Som vill ställa upp. Som vill leva upp till förväntningar. Som vill en så väldig massa…

Men så kommer herpesutslagen, uppvakningarna mitt i natten, gråten som lurar runt hörnet när något, kanske litet, plötsligt inte fungerar. Ett samtal som bryts, en dator som hänger sig, en person som inte hälsar.

Det är som att bägaren på en sekund översvämmas och gråten är där. Men rösten försöker ändå, försöker ändå fortsätta…

Och jag tänker på det duktighetssamhälle vi har skapat.
Vi ska klara så himla mycket.
Och det gäller säkert både kvinnor och män, men själv möter jag mest kvinnor.
För ibland är det ju så att kvinnor måste vara lite bättre, lite duktigare, lite mer fantastiska för att framstå som lika bra som män.
(Hoppas de ränderna så småningom går ur!)

Så kraven och förväntningarna kommer i hög grad utifrån.
Men det är också viktigt att notera de inre kraven, den inre rösten som säger:

”Du borde orka mer, jobba mer, visa dig duktigare, du borde klara det här utan att bryta ihop, utan att bli så känsloslam, du borde…”

Och den där inre rösten ställer ibland till större problem än de yttre kraven. Eller snarare, så blir det där en ljuvlig prestationscoctail. Om de yttre rösterna skulle tystna, så kan de inre börja köra sin tjatiga sång.

Så jag börjar med att säga: Andas.

För den som har gråten i halsen, för den med rösten som är på väg i falsett, för den som är på väg att försvinna i något slags panik, kan min budskap kännas på flera sätt.

Somliga hör mig, de tar ett djupt andetag, de tystnar för en liten stund och kommer i kontakt med sig själva.
Det tar en stund innan de har eldat upp sig till samma stressnivå som andra.

Andra tänker eller säger: Vaddå andas, vad hjälper det, jag ska ändå hinna…

Och när jag säger: Ge dig själv fem minuter om dagen då du andas medvetet, då du bara sitter ner och noterar din andning, så är det inte ovanligt att någon säger: Det har jag inte tid med. Eller: Hur snabbt ger det resultat? Eller: Vad ska det vara bra för.

Det är som att mitt recept är alldeles för enkelt.

Och så finns det de som prövar.
Som märker att något händer med dem.
Att något stillar sig inom dem.
Att de får kontakt med sig själva.
Att stressen under den här stunden lämnar dem… och att det dröjer ett tag innan den hinner i kapp dem.

Jag tror inte att medveten andning, eller en stunds meditation löser alla problem. Men jag tror att det är bra att stilla sig ibland. Att hinna i kapp sig själv. Att känna sig själv.

Det kan vara ett första steg mot att fundera på:

Vem tackar mig för att jag stressar ihjäl mig? 

Vad skulle hända om jag nöjde mig med att lösa den här uppgiften bra, eller möjligen bättre och inte känner kravet på mig att lösa den bäst?

Tävlingsinstinkten kan vi få av en massa skäl.
För att bli älskade, accepterade, för att vi gillar kittlingen det ger… men ibland kanske vi ska stå på åskådarläktaren en stund och betrakta tävlingen.
Vilken roll vill du ha i den?
Vad skulle det vara värt att stanna till en stund och fråga dig: Vad behöver jag just nu. Och så göra just det. Åtminstone en liten stund.

Du är bra som du är. Du är inte dina prestationer. Du är du. Andas och njut av dig!

Namaste!

Myten om mödomshinnan.

Jag har just sett den dokumentär som filmaren Lotta Ekelund gjort för UR (Utbildningsradion) som heter Myten om mödomshinnan.

Gisses så lurade många har varit, så länge.

Även om till exempel RFSU under några år försökt få oss att börja kalla det för slidkrans, så lever myten i hög grad kvar.

Alltså egentligen faller det på sin egen orimlighet. Om det skulle finnas en hinna i en kvinnas fitta… så skulle mensblod och flytningar komma ut… var då? Det är som att de som hårdast hävdat mödomshinnans existens har bortsett från svaret på den frågan.

Men kanske är det så att de ivrigaste förespråkarna för mödomshinnans existens är de jag kallar mörkermän och dessa män har troligen väldigt lite praktisk kunskap om kvinnors anatomi, menscykler och liknande. Deras fokus är ju, enligt mitt sätt att se det, att hitta sätt att kontrollera kvinnor i allmänhet och vår sexualitet i synnerhet.

Och då är det ju bra att uppfinna en mödomshinna, något som konkret ska bevisa att den kvinna (Gud nåde henne) inte har haft sex före äktenskapet (vilket män i alla tider har uppmuntrats till och dunkats i ryggen för). Alltså bilden av det blodiga lakanet som ska visas upp för bröllopsgästerna, som bevis för brudens renhet.

Jag minns en historia en gammal vän berättade för mig. Det utspelade sig visserligen för 30 år sedan någonstans i mellanöstern. En ung man gifte sig med den kvinna han parats ihop med av släkten. Han hade gedigen erfarenhet av at besöka horhus. Hans brud var oskuld. Men när de skulle ha sex blev hon våt, blev hon kåt alltså, och mannen försköt henne och kallade henne för hora. Sådan var hans erfarenhet.

I dag finns det massor med brudar som måste låtsas vara oskulder på bröllopet, det finns de som återställer något som ska föreställa en mödomshinna, det finns massor av knep för att blöda på bröllopsnatten och då är typ alla knep tillåtna, från kycklinglevrar till att själv sticka sig med en nål för att få ut några droppar blod.

I UR-programmet intervjuas två kvinnliga forskare från Umeå som bevisar att mödomshinnan inte finns. Och det berättar för filmaren hur ifrågasatta de har blivit. Ungefär som de där korkade forskarna som bevisat att g-punkten inte finns. Suck!

Nu är det viktigt att sprida kunskapen om att mödomshinnan inte finns. Kanske kan det lätta trycket på en del tjejer, en del brudar. Kanske kan kravet på blodbestänkta lakan försvinna… för väldigt många tjejer blöder faktiskt inte när de har sex första gången.

Tänk så många kvinnor genom tiderna som blivit anklagade av diverse mörkermän för att ha haft sex före äktenskapet. Jag känner hur jag morrar.

Det är dags att göra något nu. Vi behöver vinna över mörkermännen (oavsett kön på dem).

Fler bloggar och skriver på samma tema: Min vän smärtan, Zettermark,  Elin Charlotta Jansson, Changing her story,  SvD

Klicka här om du vill se filmen.

Fokusera fel saker

I går lämnade jag in en tryckfärdig pdf till tryckeriet.

Om ett par veckor har jag andra upplagan av Ingen skam i kroppen i handen.

Jag borde jubla.

Men så är det annat jag borde ha gjort som jag inte har gjort och det lägger sordin på stämningen. Hur kan det komma sig att något som är tråkigt kan göra det roliga mindre roligt?

När jag coachar människor brukar jag lägga märke till hur de väldigt snabbt hanterar det som går bra, som känns bra, som är bra, för att väldigt snabbt glida över på eländet.

Jag brukar säga: Stopp! Stanna kvar lite mer i det som är bra. Beskriv det som är bra. Känn det som är bra. Titta närmare på det som känns bra.

Det är som att det finns något, ibland kallas det Jante och ibland den inre domaren och andra gånger något helt annat, som missunnar oss att må bra. Som vill att vi ska lägga tid och energi på våra tillkortakommanden.

Och så himla jobbigt det blir när jag upptäcker att jag då och då gör precis det som jag ber mina klienter att låta bli. Men det är kanske så det är. Det är lättare att se grandet i grannens öga än bjälken i sitt eget?

Det som brukar få mig att tappa energi är att jag skjuter upp saker som eventuellt (EVENTUELLT!) skulle kunna innebära något obehagligt. Det oerhört fåniga i kråksången är att jag inte vet om det jag skjuter upp kommer att bli obehagligt, det är bara rädslan för ett eventuellt obehag som hindrar mig. Ofta är det så att chansen är att det jag skjuter upp visar sig inte alls vara obehagligt, det kan till och med vara tvärtom.

Jag talade med en kollega häromdagen. Hon har skickat en del mejl till mej under senare tid. Jag har svarat på mejlen, men sagt: Vi behöver tala om det här på telefon. Och det handlade om något som skulle vara positivt för oss både. Jag ringer. Hon svarar inte. Jag talar in meddelanden. Hon ringer inte. Jag ringer igen. Och så håller det på ett tag.

När hon äntligen ringer, så där två veckor senare säger hon att hon har lite telefonfobi och måste ladda ordentligt för att ringa. Det var vad jag minst av allt hade väntat mig av just henne – en sådan där både kaxig och grundad typ.

Och själv kan jag ha en slags fobi kring vissa mejl. Jag har massor av inkorgar i min mejl och så kan jag se att i just den inkorgen så ligger det ett troligen viktigt mejl och väntar på mig. Jag föreställer mig att det skulle kunna innehålla ett obehagligt besked och så ignorerar jag det helt enkelt.

Det händer mig inte så ofta och det vanligaste är att jag svarar på mejl blixtsnabbt. Men så blir det då några enstaka som liksom blir pestsmittade och det ju längre tiden går, desto svårare blir det att öppna dem. Och i nästan samtliga fall har det visat sig att min oro var obefogad.

Men ibland är det som att jag är lite extra hudlös och då kan det vara jobbigt att möta den minsta grad av negativitet.

Det jobbiga är ju att de där mejlen får fruktansvärt stora proportioner. Det är som att tänken på dem tränger ut allt annat. Och ju längre jag väntar, desto pinsammare att jag inte öppnat och besvarat dem.

Och jag vet ju att detta går att avhjälpa på två sekunder. Och skulle jag kolla mejlet, så skulle jag kunna glädja mig så mycket mer åt annat… som att snart få andra upplagan av min bok i handen.

Shit! Snart får jag öppna det där dumma mejlet.

Film: Jag är min egen Dolly Parton. SE DEN!

För några år sedan gick min dotter Stella på Popkollo.

Kommer sent att glömma den speedade unga damen, lite getingaktigt klädd och med massor med kajal runt ögonen och strålande av lycka efter spelningen på Malmöfestivalen.

Nu förstår jag ännu mer det kunde komma sig.

Hon hade ju under en veckas tid umgåtts med stora delar av gänget i den underbara dokumentärfilmen ”Jag är min egen Dolly Parton”. 

Vi sitter på Panora, Folkets Bios biograf i Malmö, i går kväll. Och det var nästan som att Stella var med i rummet. För hon hade sett filmen med sin far på premiären, då dessutom huvudpersonerna i filmen bjöd på konsert.

– Mamma, du måste se filmen om Dolly, det är precis en film för dig.

Och sedan har hon bubblat på om kvinnorna i filmen. Och hennes entusiasm ledde alltså till att Alexander och jag gör ett sällsynt besök på Panora. Förra gången jag var där såg jag en film om att meditera.

Nåväl.

Under flera år har Jessica Nettelbladt följt musikproducenten Gudrun Hauksdottir och sångerskorna Nina Persson, Cecilia Nordlund, Lotta Wenglén och Helena Josefsson.

Och så här beskriver hon filmen på Facebooksidan där du också kan gilla filmen:

”… fem färgstarka kvinnor redo för nya livsutmaningar, inspirerade av Dolly Partons stryka att gå sin egen väg och inte vara rädd för att vara obekväm. Filmen tar oss med på en utmanande resa som handlar om att ta sig själv på allvar, att lyssna till sin längtan och våga förverkliga sina drömmar.”

Och ja, det är en bra beskrivning.

Vi kommer nära de här fem kvinnorna under närmare 100 minuter. Vi får dels känna deras stora kärlek till Dolly Parton, kvinnan som alltid vågat vara för mycket. En fantastisk förebild för kvinnor. Dels får vi möta kvinnorna privat. De delar med sig av sin längtan, sina sorger, sina tillkortakommanden. De blir nakna och sårbara inför mina ögon. Där finns familjetragedier, där finns svek, där finns… ja så mycket. Där finns framgång som nästan lett till undergång och där finns en stark längtan efter livet, efter att vara autentisk, efter att våga göra sin grej.

De kommer oss så nära, Gudrun, Nina, Cecilia, Lotta och Helena. Efter hundra minuter känner jag mig inneslutan i deras liv, känner frändskapen, systerskapet… det känns rent av som att vi redan är vänner.

För detta, att naket inför kameran visa sin sårbarhet. Visa tårar, visa förtvivlan… och visa glädje, jävlar anamma, tvekan… Det är så… vackert … så verkligt. Så… bra!

Jag älskar människor som vågar möta sig själva, som vågar möta sin sårbarhet, som vågar vara sig själva… som också vågar visa att de ibland är rädda, modstulna, skräckslagna… och att de ibland gör mindre bra val… men ändå vågar möta konsekvenserna och leva vidare.

Sårbarhet. Det är då de smälter inför mig. Det är då de kan tränga sig in i mitt hjärta.

Häromdagen, i lördags, hade vi workshoppen Ingen skam i kroppen. Vid en tidpunkt var det flera som hade gråtit. De satt där i sin sårbarhet och när jag mötte deras blickar så hade de en sällan skådad klarhet. Det var som att ett lager hade försvunnit. Och det är så vackert att bevittna. Jag känner mig så privilegierad som får vara med när det händet människor… alltså när de kommer ett steg närmare sin essens, det som är dem i grunden.

Och i ”Jag är min egen Dolly Parton” är det vad jag ser hända med de här underbara kvinnorna. Hur de efter hand möter sig själva allt mer. Och ju mer de är sig själva, desto kraftfullare känns det. En jävla massa power strålar ut från dem. Och den åsikten delar jag med flera.

Och jag förstår, återigen, att Stella fick en väldigt massa energi den där veckan på popkollo.

Tack Jessica Nettelbladt för en av årets viktigaste filmer!

Rehbinders 9 kärleksspråk

Kärlekens språk, upplysningsfilmer på 1960- och 1970-talen. Viktiga, javisst. Men det finns fler språk än sex ;)

Jag satt och snackade med Calle Rehbinder härom morgonen.

Tänkte att han kunde ge tips om sjysta lokaler att hyra för vår workshop i Stockholm den 14 maj. Och visst hade han det.

Men som det alltid är med Calle, så kom samtalet att handla om så mycket mer. (Vi lyckades avsluta samtalet efter 40 minuter, även om det tog emot.)

En av de saker vi kom att tala om var Calle och Jennies egen ”uppfinning”, nämlgien kärlekens nio språk”. Självklart är de också inspirerade av Gary Chapman och hans fem kärleksspråk, som jag håller på att gå igenom här på bloggen.

Men Calle och Jennie vore inte dem de är om de inte tänkte ett steg längre. Jennie läste boken och insåg att de såg nio språk där Chapman ser fem. Och menar Calle, ett av skälen till att Chapman ser på det hela mer begränsat är att han är kristen och ser kärlek som något som sker enbart inom äktenskapet.

– Kärlek är att ta ansvar för sina relationer, säger Calle, som menar att man ju kan visa kärlek och omtanke till fler än sin partner.

Så här är de Rehbinderska kärleksspråken. Läs och begrunda.

1. Aktiviteter – att göra saker tillsammans.

2. Sex – allt som har med sex och erotik och göra, från sms och telefonsex till kroppsliga sexuella möten.

3. Fysisk beröring – att röra vid varandra (kan också innehålla sex).

4. Ord – att säga fina saker till varandra.

5. Förtroliga samtal – att diskutera tillsammans.

6. Gåvor – att ge och ta emot gåvor.

7. Handlingar – att göra saker för varandra, alltifrån att gå ut med soporna till att baka en födelsedagstårta.

8. Tillgänglighet – att finnas till hands för sin partner eller vänner. ”Du kan ringa mig närsomhelst”.

9. Lek – att leka, busa och skratta tillsammans.

Jag gillar det sättet Calle och Jennie utvecklar Chapmans tankar. De är ju klart mindre trångsynta än de flesta också. Kanske blir det en bok av detta också antyder Calle.

Vilka språk är dina? Vilka kan du göra dig förstådd på? Och förstår du när en vän visar dig kärlek genom att till exempel vilja spela badminton med dig?

Värt att göra en söndagsreflektion kring.

kärlek, språk, Rehbinder, sexsibility, Ingen skam i kroppen

Lördagsövning: Minns leenden omkring dig

Den här övningen handlar om att observera när andra ler mot dig. Varje dag ska du observera de leenden du får, oavsett vem du får dem av – spärrvakten, din älskade, din kompis eller lärare, grannen eller ettåringen du får ögonkontakt med på gatan.

Sedan väljer du ut tre, och dem anstränger du dig att komma ihåg – fix them firmly in your memory, hade man sagt på engelska. På kvällen, innan du ska somna, fokuserar du sedan på dagens tre utvalda minnen. Försök att bara vara i leendet, att inte börja analysera eller döma vare sig situationen, den andre, eller dig själv. Om du får dömande tankar – låt dem bara gå och fokusera tillbaka på leendet.

Första två dagarna kan du nöja dig med att observera och minnas överhuvudtaget. Från dag tre försöker du att fokusera på dina tre leenden först i två minuter, sedan ökar du tiden med en minut per kväll. Om det går lätt ökar du tiden. Är det svårt minskar du den.

Observera vad som händer med dig. Hur påverkas du av att rikta din uppmärksamhet mot andras leenden? Hur påverkas du av att minnas ansikten som lett emot dig?

Den här övningen har jag lånat från Åsa Nilssone, mest känd som deckarförfattare, men är till professionen psykiater och har skrivit böcker också om mindfullness. Läs hennes blogg, där finns mycket för den som vill bli mer klok och mindfull.

Otrohetssajter: Men prata om det!

Jag läser på Aftonbladet debatt om att Dominika Peczynski tycker att det är rätt så okej med kommersiella otrohetssajter.

Alternativen menar hon är så mycket sämre, hon tar flera exempel varav detta är ett:

”Att vara spontanotrogen på fyllan utan skydd kan också leda till mycket tråkiga konsekvenser i form att könssjukdomar eller oönskade graviditeter.”

Det jag tycker är trist är att människor som lever tillsammans har så dålig kommunikation att de blir otrogna. Hur de sedan organiserar sin otrohet har jag inga synpunkter på.

Häromkvällen hade vi månadens Samtal om lust och liv. Temat var trohet och otrohet.

Jag gillar inte otrohet som idé. Alltså att någon för något bakom ryggen på någon annan. Jag skulle känna mig grymt sviken om jag kom på Alexander med att vara otrogen. Och det är jobbigt att hantera svek och att skapa tillit igen.

Men tänk om det var så att relationer bygger på öppenhet och ”kontrakt”. Alltså där de som är i relationen öppet och ärligt stakar upp reglerna för relationen. Och att var och en berättar vad de definierar som otrohet och hur de i så fall ska förhålla sig till det.

Det kanske visar sig att båda tycker att det är okej att ha sex med någon annan. I det fallet uppstår ju ingen otrohet.

Det skulle också kunna vara så att det finns perioder i en relation då ena parten vill lägga ner sexlivet helt och den andra har en stark sexuell lust – då kanske de kan göra en överenskommelse som båda kan ställa upp på.

Och är det så att den ena parten vill ha ett vitt, sexfritt, äktenskap, så är det ju bra för den andra att veta det svart på vitt och kunna förhålla sig till det. Om den ena föredrar ett liv utan sex, men som ändå vill leva med sin partner, så gäller det ju för dem att hitta ett sätt att förhålla sig där båda kan känna sig någorlunda nöjda.

Och skulle den som vill leva utan sex säga: ”Jag äger dig och du får inte ha sex med andra”, tja då finns det ju en möjlighet att ta ställning till om man vill leva i en sådan relation eller med den person som vill äga en.

Min huvudpoäng är att jag inte bryr mig om vilka regler folk har eller vilka värderingar de har kring trohet och otrohet. Det viktiga är att frågan finns på bordet, så att paret inte bara går och ”antar” eller gissar sig till vilka regler som borde gälla.

Och finns den öppna kommunikationen, tja då behövs inga otrohetssajter, kommersiella eller ej.

Jag tror att vi behöver prata om detta också. Det skulle kunna förhindra många känslor av svek. Familjehemligheter bort, alltså.

Sedan läser jag i DN och SvD att den svenska otrohetssajten tydligen retar många. I går kom mer än 100 anmälningar in om dem till Reklamombudsmannen (som beklagar att arbetsbelastningen gör att de inte kan svara snabbt på alla anmälningar).
Orsaken är tydligen att det är en stor reklamreklam för sajten som visas bland annat i Stockholms tunnelbana just nu (och den ser ju inte jag av förklarliga skäl).
Sajtens vd säger till Dagens Industri:
–Jag förstår att folk reagerar. Men vi lanserar en tjänst för ett beteende som redan finns. Vår tjänst blir ett alternativ till skilsmässa, säger Sigurd Vedal.

Jag har inte läst anmälningarna, så jag vet inte om det handlar om moralpanik eller något annat. Jag tycker det är märkligt att anmäla fenomenet som sådant - ta hand om relationen istället!

Och snart introduceras ännu en otrohetssajt i Sverige, som tydligen är större och redan finns i många länder (funkar dock inte i Frankrike, som har en kultur där det är okej med kärleksaffärer vid sidan av äktenskapet.)
Och jag säger igen:
Prata om det!

PS: Och i dag, 11 april, har Sydsvenskan börjat prata om det.

Besvikelser. Om att våga erkänna skuggsidor.

Det kan finnas en poäng i att våga erkänna och känna besvikelse.

Jag sitter i meditationsrummet och en kvinnas känslor får mig att komma i kontakt med de gånger jag känt mig besviken.

Och jag inser att ordet är be-sviken.

Inser att många gånger när jag varit besviken har jag helt enkelt känt mig sviken. Och ofta har jag inte låtit besvikelsen sippra ut. Men det gjorde jag igår.

Tänk att igår skulle bli dagen jag skulle få titta närmare på besvikelser och att känna sig sviken. Det var liksom ett band av händer som rullade ut sig och jag fick först känna besvikelse som ett minne, lite på avstånd, sedan bli verkligen besviken över att en kurs jag gärna hade velat gå blev inställd och sedan kunde jag dessutom projicera ut en del av mina starka känslor på Alexander. (Tack, Alexander för att du står kvar).

Och det har kommit upp en massa tankar, känslor – och faktiskt också drömmar kring detta med besvikelse.

Känslan i kroppen var att jag kände mig dränerad, tömd på energi. Jag var till och med tvungen att lägga mig en stund, när besvikelsen kändes som störst.

Men jag började också undersöka vad det handlade om. Vad är besvikelse? Jag insåg att jag kände mig lurad, ledsen, arg … och nu i morse insåg jag alltså den yttersta konsekvensen: Jag kände mig sviken.

Och jag som så ofta finns till för andra, både professionellt och privat insåg att något inom mig säger att jag ”inte ska känna besvikelse”. Att det liksom är för lågt, att jag ”borde” stå över sådana känslor.

Men då ljuger jag ju. Ibland blir jag grymt besviken. Jag och någon annan har gjort en överenskommelse… och så ställer den andre in. Det är klart att jag blir besviken. Jag har kanske reserverat engagemang, tid och pengar för att göra något tillsammans med någon annan. För att inte tala om förväntan. ”Vi ska göra något tillsammans, så roligt det ska bli”. Och så grusas då allt, när den andre säger: NEJ.

Och detta att inte våga känna skuggsidor, skuggkänslor tror jag är mindre bra. Jag berättade för kvinnan som satte igång min besvikelse (ställde in kursen), att jag blev ledsen och besviken. Vi hade en öppen mejlkonversation. Vi gillar verkligen varandra. Och nu på morgonen kunde jag ju se hur bra det är – ur ett perspektiv – att det hände, för då kommer jag mer i kontakt med mig själv… i alla fall med hur det känns att känna mig (be)sviken. Fortfarande är jag ledsen och arg över att detta gör att jag inte får träffa henne denna gång. Men det är helt okej.

Och så här skrev hon till mig.

”För min egen del känns det som att icke uttryckt bevikelse, legat som en tjock äcklig filt

som bedövat mig från attt komma igenom mied min fulla PASSION,

hindrat mig från att våga ÄLSKA FULLT UT...

HÅLLT MIG TILLBAKA... till att våga vilja ALLT!!”

Så himla bra det är sagt. Jag behöver erkänna känslorna som finns i mig. Jag behöver våga känna att ibland känner jag mig (be)sviken. Det är okej att bli ledsen, arg, frustrerad.

Alexander fick ta en släng av det i går. Det var ju han som fanns till hands när besvikelsen landade i mig. När jag gick och slickade mina sår kom han inte efter och frågade hur jag mådde. Det hade jag önskat så. Men jag var oförmögen att be om den hjälpen. Så istället far jag upp och säger typ dumma dej, ”du borde ha fattat att jag behöver en kram nu”.

Som tur är vet han vid det här lagt när jag projicerar ut saker på honom. Så han kunde faktiskt krama mig och hjälpte mig att få fatt i själva känslan. Och jag inser att besvikelsen som jag agerade ut mot honom var en ung del av mig… en liten flicka som inte kände sig sedd när hon var ledsen. 

Och kanske är det så, att jag sällan vågat låtsas om att jag varit besviken, och därmed hållit mig själv och min livspassion tillbaka, som min kära vän så fint beskrev det i mejlet som kom för några timmar sedan.

Vågar du uttrycka din besvikelse? Och vågar du göra det och samtidigt äga känslan själv? Jag klarade det ju inte hela vägen ut. Jag tog inte ut något på min vän, men Alexander fick ta en stöt… sådan tur att han är en man som (är jag övertygad om) tycker om att då och då ta den stöten. Det finns ju skäl till att han är en omtyckt coach och terapeut.

Kollar lite i Alberts blogg och hittar detta – (som han skriver om mig):

"När jag varit arg och besviken har du funnits där för mig.
När jag varit ledsen och förtvivlad har du funnits där för mig.
När jag varit glad och stolt har du funnits där för mig.
Du har alltid funnits där för mig.
För att lugna. För att trösta. För att stödja och för att peppa."

Och det är precis den rollen Alexander tog igår. Tack älskade!

Namaste!